söndag 11 maj 2008

Den här stan drar ner mig till botten av ån

Nu när saker äntligen börjar så smått att ordna upp sig, då vill jag inte. Jag vill verkligen härifrån, mer än någonsin.
En gång var jag på väg, men något helt underbart fick mig att stanna. Det enda som kunde hålla mig kvar gjorde det. Det är ingenting jag ångrar, för det är det bästa som har hänt mig. Men nu rycker det i benen. Vi måste förflytta oss, tillsammans. Du och jag, i en helt ny värld.

Inga kommentarer: